Master TJ

Den 15 år unga Emilia Kvick, har skrivit en krönika på Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/punktse/natkronikan/article1432548.ab

YES! tänkte jag, "en relativt livsoerfaren liten flicka som tror hon kan något, som tror hon är något! Denna artikel kommer jag dissekera till subatomär nivå... " Men icke. Hon har ju så rätt; det är inte lönt att "sitta och gråta i flera månader över en kille som lämnat en", "du kanske älskade honom över allt annat men han älskar inte dig längre". Givetvis är det könsneutralt, i mitt fall så är det sålunda inte särskilt lönt att gråta över en tjej som lämnat mig. Nu händer detta lyckligtvis inte så ofta, men - sad enough kanske - det beror mest på att jag sällan skaffar mig flickvänner. Vad ska jag säga? Jag trivs ensam också, och känslor har ibland en negativ effekt på mig. Jag klarar inte alltid av dem, serru, särskilt inte med alkohol involverat i min kemiska konsistens.

Okej, något i artikeln kan jag väl kommentera, det att "hon har svårt att förstå".
Ke?
Kan man någonsin förstå något man inte själv tänker, tycker eller har tyckt eller tänkt?
Kan man veta vad andra känner, att andra kan känna sådant man själv inte har känt?

Kvick har kvickheter att avslöja: "stället för att sörja skitstöveln som förlorade känslorna och dumpade dig, gå vidare." Hon förstår inte, men verkar ändå lätt ge råd - som om hon faktiskt förstår. Rent logiskt sätt, däremot, finner jag hela hennes resonemang klockrent men tycker ändå inte det är så himla lätt som den kvicka lilla damen själv tycker.

Vad är det för lönt med att ha en blogg lite varstans? Webbloggen blev till en början ett bra ställe för meningslösa referat och recensioner utav "tidningsbloggar" et cetera, men nu har det fallit mer i glömska ... av mig själv!

Och alla j-a communities har blogg. Jag är medlem i rätt så många; varav de flesta jag besöker högst någon gång i månaden mest för att jag har en massa länkar bland ... länkarna... Så! Annars hänger jag mest på Lunar; my hood. Jag drömde att någon jag var hos hade 2 katter i tre små lådor, 6 sammanlagt alltså. Kattungar. Lådorna var riktigt små. Jag tycker fortfarande att det var en fruktansvärd person som gjorde det, även om jag inser att allting blott var en dröm.

Min hjärna kokar också ihop historier ibland också utanför mina drömmar. På senaste veckorna har jag betalt några tusen mer än 30 tusen, till den bostadsrättförening jag har skuld hos. Jag inser att jag kan få lägenhet igen när skulden är noll, och jag har flera olika val av placering och storlek. Har jag tur så kan jag få en etta eller tvåa på markplan, någonstans nära själva centrala eller södra Helsingborg. Men man vet aldrig - jag har fantiserat om en egen lägenhet - igen - även som en ful liten etta i hus utan hiss längst upp i huset... Men jag vet att jag kommer få valmöjligheter.

Jag har bägge fötter på jord, vad nu än det betyder, och så gör jag mig av med fötter (sparkapital på banken) bara för att jag vill ha egen lägenhet igen, säkert inte förrän om ett knappt år. Har jag tur så får jag yttermera försäkringspengar inom några få månader; och då kan jag göra det jag skulle gjort för några få månader sedan, då jag fick just det: sluta tänka att "nä jag kommer inte få lägenhet hos dem igen så jag gör annat för mina pengar än betalar hela min skuld och ändå får några tiotusen över", inte låna ut sammanlagt 40 000 till polare, börja drömma om ett nytt liv helt framför datorn skrivandes blogg, drickandes öl, spelandes i alla fall lite strategispel någon gång då och då och annars flirta runt på bland annat LunarStorm ... inte för jag fördenskull klarat låta bli att försöka fixa iaf nåt hångel också ibland.

Försöka var ordet. Men realiteten heter "hoppas hon genom att jag är passiv och försiktig eller ha lite alkohol i kroppen, vilket är en stor risk, kommer med närmanden, förslag, eller helt enkelt kysser min mun och för in sin tunga i den". Jag både tror att många tycker jag är snygg, som jag inte tror att särskilt många tycker så. Jag tror samtidigt - när jag tror det - att det finns en del som inte tycker det, men sällan inser jag hur subjektivt utsidan är, när jag tänker att inte särskilt många tycker det. Ändå tycker jag själv om mig för det mesta och anser att jag har ett gott självförtroende och en bra självkänsla. Men egentligen har jag förmodligen mer bra självkännedom, eftersom jag förstår att jag egentligen måste fallera, åtminstone lite, i åtminstone en utav de två förstnämnda entiteterna.

Och på senaste 2 veckorna, kanske 3, har jag kunnat bli både kär och tvär på samma gång i samma brud, redan före vi träffats. Sen träffades vi, och det är jag glad för. Det är roligt att åka tåg, faktiskt, eller ibland inte lika skoj men denna gång var det skoj - åtminstone på väg dit. Snackar med folk på tåget, byter lite humor osv., och jag har bestämt mig för att både resan dit och resan hem har lärt mig att tänka mer på att ha tålamod, att tänka till lite extra före, att inte anta saker, och nåt mer kanske. Ja alltså det mesta gäller tågbiljetter och priser, inget annat, förutom att jag bör vara utvilad före jag far iväg någonstans ens över blott en dag.

Och hon är en jättego människa. Kommer bli en fin vän, jag erkänner att jag faktiskt höll på att bli kär i henne redan före - men jag inser att jag bara anser att man kan bli kär sådär hur som helst, vilket jag anser att man kan inse att man kan men ändå. Just nu är det bästa att bara taga vara på mig själv.
Och äta julmat. *mums*

Vad handlar egentligen denna, dagens, blogg om? Ingenting särskilt antar jag, precis som en vanlig, offentlig dagbok kanske - men som är sökbar på somliga sajter och jag har av någon anledning valt att publicera denna på flera olika ställen, den som trots allt vill och har något att kommentera bör göra det antingen på LunarStorm, Master_TJ kallas jag där, eller på min webblogg, dvs. http://mastertj.blogg.se/

"Sommarkatt i bärsån" är annars rubriken till 4 olika bilder på två olika katter på http://fotofinnaren.se vilka givetvis har en negativ klang.
Sommarkatt? Jaha? Hur har IT- och mediepedagogen Gerd Sävenstedt, "FotoFinnaren", egentligen tänkt här? Som redaktör, webbmaster och upphovsman till mertalet av bilderna på sajten, inkl. dessa 4, så tycks det vara hennes sommarkatter. Smaka på ordet sommarkatt. Hur länge behöll hon dem innan hon övergav dem?

Hur som helst har jag mejlat henne ett förlag att inte bruka dessa bokstavskombinationer i rubrikerna.
Och jag har fått svar.
Hon menar att hon tyckte bägge orden lät positiva och har inte tänkt att sammanskrivet kanske det inte låter lika bra, men hon skulle ändra. Jag skickade tillbaks att det inte var kritik utan tips, sen godjulade jag väl, eller nåt, fuck the same liksom.

Ja, jag har en sak som stör mig så frenetiskt när jag tänker på det att jag lika gärna kunde låta bli att tänka på det, för jag kan ändå ingenting göra åt saken nu, ändå tänker jag på det om och om igen.

Det är bara det att jag haft chansen att få ha en egen lägenhet från januari nästa år om det inte vore för att jag inte betalde skulden hos hyresvärden när jag väl kunde. Jag hade faktiskt läge till det vid slutet av sommaren men jag tänkte: ?jag kommer aldrig få lägenhet hos dem igen, inte efter att jag blivit vräkt en gång?. Men det hade jag, deras policy är att vem som helst har rätt att söka men ska man ha rätt att hyra så ska eventuella skulder till hyresvärden vara reglerade.

BANNE DENNE VÄRLD, FÖRBANNE DEN! Att jag lyssnat så på folk, som sagt att har man en gång blivit vräkt så kan man glömma få hyra hos dem igen. Det låter rimligt, eller hur? Men så har det inte varit ? så istället för att hoppas få hyra hos någon annan istället, och haft några tiotusen på banken som en slags försäkring till andra hyresvärdar att jag kan betala min hyra ? kanske också i förskott ? så hade jag alltså ändå kunnat få hos dem jag blev vräkta av, om jag inte haft någon skuld. Även om jag fortfarande tänker ?men va fan de vet eller bryr sig väl inte om det inte var mitt fel att hyran inte blev betald på 5 månader och sålunda vräktes jag??

Men FAAAN va!! Och jag hade varit lyckligast på många herrans fucking år, om jag fått en egen lägenhet igen! Nu har jag några tiotusen på banken och funderar över om jag ska betala så mycket av min skuld som möjligt och sedan lägga undan så mycket jag kan varje månad; för skulle jag trots allt inte få hyra pga. gamla skulder samt att jag blivit vräkt, så attan vad arg jag blivit. Men istället så tänker jag nu att jag kunnat få veta hur det är bara jag betalt Helsingborgshem AB hela beloppet, så fort jag fick försäkringspengarna.

Vet ni vad; jag skyller på att jag vid tillfället då jag fick räkningen på 68 000 hemskickad så gick jag på soc, visste jag inte kunde betala ett skit och rev itu pappret.

Titta vad galet:

Jag tycker om Windows Vista, men eftersom man ännu inte haft det särskilt länge jämfört med de andra, lite äldre operativsystemen så stöter man tyvärr på problem eftersom man inte helt säkert vet hur man ska se till att dela sin Internetuppkoppling trådlöst med andra datorer; framförallt går det inte bara sådär direkt att göra det åt klienter med XP på sig trots att XP fortfarande är det bästa Windows jag hittills tycker mig ha använt.

Vista är nästan likadant, bara nyare, med ett annorlunda utseende och ibland lättare, ibland svårare, än vad XP och W2000 är. Men pillar man bara hela dagen med det så ska det nog gå. Nu är det tyvärr så att jag fortfarande inte kan känna den ron i kroppen som jag anser krävs, framförallt eftersom jag inte har en egen lägenhet vari jag har möjlighet att när som helst bara koncentrera mig ett par timmar på en eller flera datorer, se till att de fungerar både för sig och med varandra s.a.s. samt ha lite skoj medan man konfigurerar dem olika med olika slags information var för sig.

Det är en slags hobby, tycker jag, ungefär som att spontant börja räkna matematik. Hade jag haft en matematik A, eller B, för gymnasiet så hade jag genast repeterat och haft kul under tiden. För det är frivilligt, och jag kan när som helst avbryta det. I princip gick det inte så bra att göra när man väl var i skolan men i praktiken så har det gått absolut bäst, varje gång jag själv bestämt arbetstempot och läst när känt för det hemma! Jag är således en förespråkare av studier på distans.

Idag började jag kolla runt lite mer angående bloggande. Jag försöker nog bli bloggberoende, men vet inte hur man gör när man är det. Inte heller vill jag bara föra en slags dagbok som egentligen ska vara privat och näppeligen offentlig samtidigt kommer jag inte alltid på något särskilt vettigt att skriva om.

Ämnesord?
Huh? Vad fan för slags kategori ska jag klassificera detta inlägg som?
Och jag tänker inte använda smileys när jag försöker skriva på allvar, även om ämnet inte alltid är helt fullt riktigt allvarligt.

CTRL+ALT+DEL!

Jag vet ärligt talat inte hur pass selektiv det går att vara när man läser nyheter, reportage osv. men detta var enligt mig lite väl selektivt snack. ...efter allt detta snack känner jag mig mogen att öppna en till öl; och visst skulle det vara lagom bekvämt att skylla detta på massmedia?

Rebecca Hedlund är kanske inte tant, beror på hur du själv vill definiera det, men hon är student och intresserad av vad som händer i samhället.

Väldigt intresserad, angående "ett antal intressanta blogginlägg. Bloggare som ifrågasatte religiositet." Vidare försöker Rebecca besvara frågan "Hur kan man tro på något man inte sett?" med att "Alla religiösa människor tror inte på sin religion för att de sett Gud."
Nej det är sant, men hur kan man tro på något man inte sett?

Skribenten till http://www.aftonbladet.se/punktse/natkronikan/article1399657.ab tycker inte vi har religionsfrihet, bland annat för att vi förömer nazismen medan man spärrar in tonåringar på psyket för de fått religiösa visioner. Jag har faktiskt aldrig hört talas om mängdinspärrning av folk som får visioner överhuvudtaget, faktiskt har jag inte ens kunskap om att folk brukar få det, och jag ser då inte Sverige - som för den delen knappast behöver vara det bästa landet - som ett land där vi spärrar in folk till höger och vänster. Hedlund listar upp några faktorer för varför krig startar, som religion, politik, pengar och maktbegär; ungefär som att få känner till detta men inte bara det utan hon undrar också vad den svenska arbetsmarknaden är om inte kvinnoförnedrande - och drar sedan paralleller med Islam.

Det slutar med att Rebecca Hedlund menar att man inte måste se något konkret genom att berätta för oss dumma att alla inte kan eller vill tro, alla får inte visioner, alla är inte uppväxta i en religiös familj och att religion är en del av historien. Förlåt mig, Rebecca, men det lär de flesta svenskar (och invandrare) oss säkert redan som små.

Skribenten menar att om man inte är konkret så kan man agera blott genom känsla. Men är inte religiösa en känsla som också har gett upphov till att det där, konkreta?
ÄSCH!
Jag känner för att ta en öl till nu.

Johanna Gimhed undrar på  http://www.aftonbladet.se/punktse/natkronikan/article1132363.ab  när människors inre tillåtelse att erkänna livet om lyckligt försvann. Hon har dessutom "länge funderat över varför allt som inte är perfekt inte kan ses som någonting att vara lycklig över. Varför så många människor går genom livet och hela tiden desperat försöker hitta lyckan i ett plastigt liv som inte existerar." Hon tycker inte om ordet "perfekt", undrar vad som egentligen är perfekt och vill ha bort det ordet från ordboken.

I Svenska Akademiens ordbok står det (bland annat): " fullständig, fulländad, fullkomlig, i detalj riktig, felfri; äv. allmännare: utmärkt; särsk.
[jfr motsv. anv. i eng.]"
I Nationalencyklopedins ordbok: "som har de bästa möjliga egenskaper i alla väsentliga avseenden".
Vi kan ju förmoda att det är den senare lexikaliska definition som Johanna menar.

Jaha, vad är väsentliga avseenden då? Gimhed menar att omgivningen nästan stöts ifrån och genast tycker det är obehagligt, "att se hur någon bara leker sig genom livet utan att känna till den svåra vägen, utan att kunna visa upp på ytan hur lycklig man är." Liksom jag håller Johanna Gimhed Dalai Lama hårt om hjärtat, själv har jag läst flera av hans böcker - därav bland annat "Lycka" - men håller ändå inte med riktigt, även om hon nämner Dalai Lama. Hon får en klump i magen varje gång hon stöter på andra som tänker och tycker att "lycka" är ett "tabubelagt ord, högst olämpligt att presentera som en del av ditt eget liv, så till vida att man inte är berömd, rik och vacker. Om man inte har allt och lite till." Jag får själv, må jag säga, också en klump i magen - men inte över hur folk kan ha egna åsikter angående ordet, utan hur folk kan ha egna åsikter över hur folk kan ha egna åsikter (angående ordet "lycka", t.ex.). Lite ironiskt, inte sant?

Okay! Johanna trivs i alla fall med att inte koppla ihop perfektion och lycka, och det tycker jag låter som väsentligt, för henne och alla andra som tycker så. Jag tycker själv också att jag trivs, att inte blanda in lycka med perfektion.

Jag har för mig Dalai Lama nämner lite om detta också; kanske blev det en inspiration för Johanna att hävda sig emot att folk kan blanda in orden och göra synonymer av dem. För mig är det inte synonymer i alla fall, men å andra sidan har jag kanske inte träffat lika mycket människor som tyckt till om lycka eller perfektion som vederbörande skribent har.

Slutligen hävdar hon att samhället påtvingar skam vid uttalandet av sitt eget öga värde, men att hon tror att alla kan vara lyckliga om man bara vågar gå emot detta. Själv tror jag lycka är ett val, och att omständigheterna både kan vara antingen goda eller dåliga för att lättare känna sig lycklig, men håller med Johanna om att alla säkert kan vara lyckliga. Däremot tror jag inte någon behöver gå emot någon eller någonting särskilt alls, utom sin egen begränsning. Människan har trots allt (menar jag själv åtminstone) en egen fri vilja.

 Jag skäms vid att säga att jag faktiskt inte kände till, att samhället inte tillåtit mig vara lycklig emellanåt...

Missar man en, kommer nästa åter. Någon gång, kanske först om två timmar men när man vet att bussarna inte går var tionde minut utan istället med cirka 1-2 timmars mellanrum så bör man väl ändå tycka att det vore rimligt att befinna sig i tid till bussen (som förvisso kan vara både för sen som för tidig emellanåt men säkert inte 15-20 minuter för tidig), även om det vore vinter, kallt, blåsigt och annars bara attans förbannat kasst...? Varför riskera att behöva stå ute ännu längre än om man gått dit 10-20 minuter före bussen skall vara på plats?

Inte den glada och roliga killen Fredrik på http://www.aftonbladet.se/punktse/natkronikan/article1133888.ab som skriver bus om bussar.

Fredrik Björn säger att han går mot bussen först när han inte har så mycket tid kvar innan den åker förbi hans hållplats. "Dumt", tänker kanske vissa, "det är väl inte meningen att man ska vara i tid för att bussen skall åka förbi". Björn "blir bara så less på att det inte kan förändras, att vi kan få fler busstider samt andra bussar som man kan åka med." Busschaufförerna är kanske likaså less på Björns kritik; "hade människorna bara tagit sig tid att vänta - i tid - vid hållplatserna så hade vi haft fler folk på bussen" - tänker måhända en sådan, en av busschaufförerna som arbetar med att köra de få bussar som kör "ute på landet" i tid till folk som bör stå och vänta vid hållplatsen.

Han undrar sedermera offentligt om det är "värt att bli krossad i små bitar av spärrdörrarna för att man försöker klämma sig in i sista sekunden innan tåget avgår mot nästa station" och tycker själv att det är onödigt att riskera sitt liv. Nåväl - jag instämmer - det är onödigt att riskera sitt liv istället för att "bara vänta några minuter, och så kommer ett nytt tåg som säkert har flera sittplatser än det tidigare, om det ändå går flera tåg om dagen". Den från början glade "Björnen" skulle vara glad om han var som jag, en stadsbo, som hade större möjligheter vad gäller tåg- och busskommunikationerna men får helt enkelt nöja sig med sin enda buss, som han säger. Han verkar dock inte sådär jättenöjd, det verkar synnerligen alldeles för jobbigt att befinna sig i tid vid busshållplatsen.

Istället missar han bussen och får vänta - på samma ställe han undvikt vänta 10-20 minuter på - i 1-2 timmar.

Länken http://www.aftonbladet.se/punktse/natkronikan/article1235469.ab leder (eller bör leda) till en artikel publicerad av Sanna Nordin den 13 november 2007, angående hur en ung kvinnas liv i dagens samhälle enligt en specifik ung kvinnas mening kan te sig att vara (alltså ur Fröken Nordins eget perspektiv).

Hon menar att "man som ung kvinna känner sig otillräcklig på massor av olika sätt." Det kan handla om "sätt" som också en 56-årig man på Regeringskansliet, till exempel, kan vara med om; t.ex. hård konkurrens bland tjejerna (fast i mannens fall män, men i somliga mäns fall kanske också kvinnor i och för sig) i samhället, som gör att man säkert kan ställa högre och högre krav på sig själv, beroende på hur man själv är som person. Eller enligt Sanna Nordin så är det ju så det är, i varje fall för unga kvinnor i dagens samhälle. "... vem som är snyggast, vem som har snyggast kläder, och vem som får mest uppmärksamhet." Hon delar upp tjejer i två kategorier; den "tjejen som söker sig till den som är mest populär för att hon då tror att hon kommer få mera status" och " tjejen som redan från första början bestämmer sig för att hata den tjej som får mest uppmärksamhet". Vidare menar hon att det är ett tydligt tecken på osäkerhet, att "det är ganska uppenbart att den sistnämnda tjejen känner en stor konkurrens och ett enormt hot mot sig själv. Nu måste hon tävla om uppmärksamheten i stället för att ta den som en självklarhet." Ok. Jag tycker själv inte det är väldigt uppenbart dock. Hon tror att dessa höga krav som hon säger finns bland dagens unga tjejer, "kan skapas genom hur killar förväntar sig att en tjej skall vara."  Nordin hävdar vidare att man, som tjej, bygger upp en extremt stor skönhetstävling inom sig själv. För det är "ofta killar förväntar sig att tjejer ska vara utmanande."Javisst, säkert kan det skapas genom det, säkert också hos killar genom hur tjejer förväntar sig killar skall vara, säkert också inte. Det är nog ingen sjukdom, inte alla tjejer eller killar - unga som äldre - beter sig så framtvingande slentrianmässigt åt?

Nåväl! Hon "påstår absolut inte att det är sähär jämt" ... "men i många fall är det så". Är det så, Sanna, är det verkligen så i många fall? Sandra Nordin har varit flitig nog att undersöka saken - tydligen, åtminstone om man får tro vad hon skriver på sin subjektivt färgade åsiktstyckande blogg - som jag tycker är rätt så detaljerande emellanåt, som om taget direkt ur någon verklig persons eget liv...

Som liten pojke har jag högst sannolikt också reagerat liknande, så som den unga kvinnan beskriver unga kvinnors beteenden och liv i samhället. Som tonåring och vuxen kan jag väl också reagerat liknande, även om inte alltid, så åtminstone någon gång. Det är sannolikt att det är en högst individuell fallenhet som varierar mellan olika personer; och jag vågar också påstå att det varierar mellan kvinnor unga som äldre, mellan Sanna Nordin och Anna Söder, mellan Olle Pelle Pettersson och vem som annan som helst bara för att nämna en (ung?) mans namn också.

Men Sanna tycker sig kunna ha en tid för när unga kvinnor får dessa krav ställda på sig - kanske från killar, vad vet jag, inte tror jag alls att killar går omkring och vill se tjejerna i klassen klädda med urringningar och så vidare men vad vet jag; Sanna Nordin förvånas tyvärr inte längre av att höra två 12-åriga tjejer sitta och prata om att de måste banta.

Är livet för denna unga kvinna verkligen som hon själv beskriver det, så visst tror jag nog att det kan vara jobbigt att jobba som en ung kvinna, eftersom man då - tydligen - måste vara på ett visst sätt. Kanske inte jämt, men i många fall?

Är det verkligen som Sanna Nordin säger, så har ju vi barnarbete i Sverige...

Anna Calleberg har skrivit en blogg på Aftonbladet som heter "Det är insidan som räknas":
http://www.aftonbladet.se/punktse/natkronikan/article1235570.ab

Bilden av en söt, ung dam - med ett välspacklat ansikte - visar sig högst upp på sidan som skribent. Ärligt talat är förmodligen leendet det stora skälet till att ingalunda tro hennes ansikte blivit misshandlat, med tanke på den blå färgen runt ögonen, de "nästan kraftigt uppsvullna" kinderna och de blodröda läpparna. Munnen ser dock måhända normala ut, även om lite väl glänsande.

Jag vill inte kritisera men tycker då inte det är tal om att tala om hur mycket det är insidan som räknas, om man verkligen behöver visa världen hur mycket utsida man kan ha att visa utåt. Och själva texten? Verkar inte precis verka handla om något slags moraliserande överhuvudtaget, så att säga, eller att det är synd att världen är på väg åt ... tja; något slags håll - överhuvudtaget.

Istället ter det sig nästan som om skribenten ger sig på en s.k. "väns" agerande, som hon således inte själv trivs med: "Jag har en god vännina som har blivit obsessed. Obsessed med mode, odsessed med kläder och obsessed med bantningstips. Det enda hon ser när hon skyndar upp för rulltrapporna i tunnelbanan är reklamplakaten med snygga kläder på. Det enda hon ser inne på Pressbyrån är modemagasinen. Hon kan helt enkelt inte få nog.

Efter våra shoppingrundor är det annorlunda. Så fort vi kommer hem drar hon upp Elle-tidningen som hon lagt sina sista slantar på. Leendet är bredare än någonsin när hon sakta öppnat tidningen."

...hon, hon, hon, hon, hon, hon, sina; jag är ingen expert inom psykoanalys men kan tro vad en Freudian sagt angående "vem det egentingen är som är obsessed, och av vad eller vem". Men även om jag inte läst psykologi mer än på gymnasiet (och kanske lite till på min rena fritid) så är jag väl själv inte så mot idén att skribenten antingen är kär i sin omtalade polare, är väldigt avundsjuk på henne av någon anledning, förtränger sitt eget sätt att vara och samtidigt trancenderar detta till sin vän eller vad fanken som helst, egentligen, med tanke på att textens kontext ingalunda påvisar mycket "det är insidan som räknas"-tänkande utöver att någon inte trivs med någons beteende som gäller någonting som således inte intresserar vederbörande.

"Visst är mode kul i lagom dos, men låt oss hålla det inom rimliga mängder. Det får inte ta över vad som verkligen är viktigt här i livet." Vilka är "vi"? Exakt hur mycket är "inom rimliga mängder", och vad är det "som verkligen är viktigt här i livet"? "jag vill inte att modevärlden tar över den riktiga världen bara för att alla helt plötsligt tror att de är Kate Moss den andre." Vad i helskotta har Kate Moss med dsaken att göra? Och, hur i Kapten Haddoks sjösjuka sjörövare kan någon värld (möjligen med undantag av Internet) ta över den enda som är reell, den enda som finns: den riktiga? ...vad handlar det här om, egentligen? Varför förstöra ett ansikte på detta sätt när du själv pläderar för att det är insidan som räknas?

Anna avslutar trots allt med en mening jag håller fullständigt med om: "Klychan stämmer forfarande, mer än någonsin; det är faktiskt insidan som räknas!"

2007-nov-27 @ 21:03

Bli sedd, hörd och läst! står det i en rektangelaktig pratbubbla.
Aha ? det finns alltså raka kurvor och fyrkantiga bubblor!

Men när man klickar på bildlänken hamnar man hos http://nyafrokensverige.blogg.se/

Fuck me...
Ja, alltså, tolka mig inte ordagrant; jag menar "fuck me" som i "skitsnack", eller "nä dra åt helvete", eller så. Jag menar inte at jag vill knulla Fröken Sverige för hon har väl redan partner.

Jag menar fuck me, sådan onödig reklam, sådant påhopp; så patetiskt gjort! Men det är näppeligen våran stolta frökens fel, det var en reklam för blogg.se på blogg.se

Äsch, Punkt SE på Aftonbladet - kanske självaste Aftonbladet, vad vet jag - har tydligen lagt ner funktionen "kommentera denna blogg", et cetera. Eller så har de något tillfälligt fel - åter igen ställer jag mig själv följande spörsmål: vad vet jag, egentligen?

Ack, atcho, nu blev jag genast filosofisk!
Men det gör inget, tvärtom, det är säkert bara hälsosamt.
Även om någon avlägsnat funktioner för att kommentera andras offentliga yttranden, som uppenbarligen heller icke alltid låter sig tåla kritik, eller om de har ett tillfälligt fel på exempelvis någon server så tänkte jag efter och insåg att jag förmodligen bara var skadeglad över att låtsas vara elak, fast på rent språkanalytiskt vis, irrelevant men ändå logiskt sätt, eller bara rent spontant oväsentliga yttranden. För även om jag var lite stolt över hur jag faktiskt lyckas analysera andras text, för att sedermera bestämma mig för att få allting låta väldigt suspekt som jag sedermera mer eller mindre delar mitt itu flera gånger för att kritisera delar och helhet samtidigt, så kom jag på mig själv använda en slags mall av ett referat på en mycket dålig artikel , då jag läste Svenska A på Folkuniversitetet i Helsingborg. (Att jämställas med Komvux, antar jag...) och då sönderanalyserade jag den ungefär som jag gjorde med diverse skribenter på Punkt SE på Aftonbladet. Och faktiskt - jag har på samma sätt också hunnit mer eller mindre kritisera lite slumpmässigt utvalda bloggar på LunarStorm; och många har reagerat precis som en på Punkt SE gjorde: hatiskt... Hehe. Nä, men i stil med "va fan har du me de o göra, blabla, man kan ju undra vem som är det och det, blabla, JAG HATAR DIG!" fast inte med dessa ord kanske... Jag kommer säkert göra likadant minst ett par gånger igen, när var hur vet man aldrig men jag bestämmer mig härmed att skriva lite vettigare, kanske inte så intressanta alltid men vettigare, bloggar. (Vad kallas det enligt "semantisk teori", vad är det för sats? HÄRMED-satsen alltså. På tal om nåt helt annat.)

Egentligen undrar jag om de stängt av funktionen på grund av mig, antingen för folk har klagat eller också för jag nämnt Aftonbladet men inte Punkt SE... Nåväl! Hela världen handlar tydligen inte om mig och ingen har kontaktat mig för det hela heller, hur som haver så raderade jag den "kritiske bloggen", mastertj.webblogg.se, och skriver lugnare texter här istället, från och med nu.

Jag har skrivit här förr, visst, men inte så jävla intressant.
Som om detta är särskilt intressant?

...från och med NU!