Master TJ

Människosläktet är inte ligent. Alltså inte intelligent.
Man kan ju undra varför "Intel" heter just det de heter.

Nu betyder ordet "inte särskilt smart", om jag får stipulera betydelsen rent lexikaliskt konkret. Be mig icke att förklara närmre vad jag må mena; ty vi bäggda vetom varum mycket väl att bådum vette fan vare sig du eller jag varför den betydalsen ära varat. Rent konkret, asså...

Kinesen lånade min cykel till jobb idag. Första gången han gör det. Kinesen kallas han bara för av Niklas. Niklas är en i huset granne rakt över från denna lägenheten. Kinesen är en granne några gårdar härifrån som jag och Niklas då och då handlat sprit av - sprit hans far, som är från Chile, gett honom. Så han tjänar väl lite kosing på att sälja illegalt.
Eller jag förmodar att det inte är så jävla legalt - fast faktiskt så kan man säga att jag BETT honom att säga åt sin far att när han är i Chile så kan han köpa öl, vodka, whiskey och rödvin till mig.

Egentligen läser väl ingen min blogg särskilt regelbundet - tvärtom - fast vad må nu än det betyda...?

Bara för att jag inte har något vett så lägger jag upp en bild på mig själv från platsen och tiden jag är nu: 



...ärligt; det är bara en bild. Webbkameran fungerar av någon anledning inte just nu - tror det är nåt fuffens med sladden, jag pallar inte kolla upp det nu heller.

Den blev banne mig bra! =) Ändå är jag amatör - gjorde den snabbt i Windows' "Paint".
Med hackiga dagen-efter-skakningar. Fyllo är vad jag är. Har en flaska Vodka hos grannen, tror jag ska ta hem den och lägga undan så att jag inte kan dricka ur den idag. Eller egentligen vill jag helst bara att grannen inte ska smutta... ;) Fast HELT ärligt så ska jag försöka låta bli den idag! Folköl är myyyycket mindre onyttigt.



...men vadiallsinadar vad har nu det mesta i detta blogginlägg med människosläktet då att göra? Blott blogghysteri, blogghype, bloggbesatta ungdom kan ingalunda stava eller ens för den delen skriva ord en tligt ock som man ska !!!!!!!!!

...inte alla andra. ;-)
Varit vaken sedan 01 (sovit nån enstaka timme - eller kanske två), hunnit tänka kritiskt men ändå öppet så att säga. Har funderat över hur i helvete man egentligen kan tvivla på allt vetenskapen har upptäckt, och att det som inte finns inte finns. Det som inte syns är inte mystik; det kanske helt enkelt inte existerar.
Gud, spöken, andar, änglar; jag kan inte se dem - alltså kan de finnas.
VA!? Egentligen är jag korkad som dels påstår att vetenskapen är korrekt, samtidigt som jag ibland ställer mig öppen för "det okända". Egentligen hittar man samma sak överallt, när man letar efter "information" om diverse medier et cetera: cold reading, bluff, strikt troende respektive stenhård skepticism.
Ett öppet svart hål, och svarta hål existera i vetenskaplig teori men ingen har sett eller rört vid det; blott räknat ut att det kan eller måste finnas - kanske i varenda galax' mittpunkt. Alltså är vetenskapen inte heller särskilt felfri.
Alltså finns andar och reella medium.
....VA!????

Nåväl; till lite av mina reflektioner över ett utav sökresultaten på Sylvia Browne (egentligen borde allt bli uppenbart: medium finns inte, de bluffar, endast det som finns finns, allt annat "finns" för att pengar eller makt faktiskt finns) via Google:
På http://dev.ungdomar.se/blogg.php?user_id=113058&blogg_id=77495 kan man läsa ett "intressant blogginlägg" angående det självutnämnda mediumet Sylvia Browne. Det kan man helt säkert göra också på många fler länkar på nätet - men alla är inte lika självmotsägande som denna text.

Författaren är (var?) en tjugoårig manodepressiv tjej, som i blogginlägget är arg. Än så länge inga problem. Anledningen till att hon är arg? Jo, dels för att alla säger att Sylvia Browne är fejk, dels för att det finns s.k. "none-believers", dels på att han som äger StopSylviaBrowne-sidan bara klagar och klagar ... och klagar på allt som hon säger; dels på at folk inte skall ha rätt att klaga före de kollat upp hur hela medium-grejen fungerar och dels för att människor bestämmer sig för en sak utan att veta något om motsägande åsikter.

...tror ärligt talat inte jag behöver nämna vad jag tycker är självmotsägande...

Jag har såklart ingenting alls emot hennes personliga åsikter - de är ju hennes egna personliga åsikter, dem har ingen annan än hon själv att göra med. Bara lite irriterande att hon bestämt sig för saker, utan att veta något om motsägande åsikter; samt att hon fan svär helvetes mkt överallt (vetenskap, bluff, dupering eller  tro: överallt ÄR mycket!) i sina jävla fucked up texter som lyser av frånvaron av glädje.

Men det är min egen personliga åsikt; jag har ingenting emot henne som person för det. Hon har all rätt att vara självmordsbenägen och allmänt hatisk mot alla andra (fast tydligen också mot sig själv).


Jag är så trött på att människor bestämmer sig för att människor bestämmer sig för något!!!

Jag kan för övrigt helt säkert komma med mången åsikter att skriva angående folks åsikter om folks åsikter, men då bevisar jag för folk att det går att bevisa motstridiga åsikter om folks åsikter om folks åsikter.

Människosläktet är inte ligent.

Nu betyder ordet "inte särskilt smart", om jag får stipulera betydelsen rent lexikaliskt konkret. Be mig icke att förklara närmre vad jag må mena; ty vi bäggda vetom varum mycket väl att bådum vette fan vare sig du eller jag varför den betydalsen ära varat.

Rent konkret, asså...

Det är inte alls lika lätt att leva i nuet som jag verkligen vill göra och försöka förklara för andra att jag gör - ty jag jämför oftare och oftare mitt nuvarande liv med det som har varit och det som kunde ha varit istället för det som faktiskt var. Sjäva resonemanget fallerar i minst två punkter: 1) det som har hänt har hänt, 2) det som faktiskt hänt hände på det sättet det hände, inte på något eller några andra sätt.

Fullständiga självklara grejer, alltså, en trebarnspappa i koma hade kunnat räkna ut detta med hjälp av att vakna till under ett par sekunder blott. Ändå gör jag detta misstag; jag saknar det jag hade och tänker hur det hade kunnat vara ännu bättre än det som varit.

Men jag har det ju faktiskt inte så jäkla dåligt nu heller, jag är på väg igen. Den största skillnaden mellan nu och då är att jag inte har egen lägenhet längre men får ett par tusen kronor mer att spendera varje månad; inte bara pga. reducerade bo-utgifter - så att säga - utan att Försäkringskassan ger mig ca 6300:- plus 93 % av min hyra (vilket näppeligen är mycket, särskilt jämfört med vad jag hade i hyra när jag hade min egen lägenhet, men ändå) varje månad. En läxa att lära är att ta tag i saker, inte bara anta att det är lönlöst, men mycket har dessvärre berott på att jag mer eller mindre förnekat i hur pass stor omsträckning jag egentligen har varit och fortfarande är handikappad, därmed också har rätt till en sådan ersättning som aktivitetsersättningen.

Ack, jag har behövt mer hjälp av andra än vad jag trott samt tillåtit mig själv att få. Jag har bara velat klara mig själv ... vilket jag också gör med hjälp av "förtidspensionering". Det kommer inte att ändra på allt som har varit, eller inte har varit, inte heller ger det mig en egen lägenhet bara för att jag saknar och tänker på hur bra jag ändå hade det med en egen lägenhet trots att jag inte hade lika mycket ut per månad som jag har nu, när jag äntligen sökt det jag inte ville eller förstod hur jag skulle söka förut när jag väl fick hem dessa handlingar. Istället vill jag gärna skylla på att socialförvaltningen eller arbetsförmedlingen skulle sett till att förstå att jag behövde hjälp att ansöka - inte bara anta att jag klarade läget själv bara för att jag ville samt trodde att jag kunde det.

Nåväl.

Allting blir till (förhoppningsvis värdefull) livserfarenhet till slut.
Förhoppningsvis tar det inte slut bara för man råkar ha fått ett par extrajobbiga, negativa erfarenheter också utan jag hoppas det kommer ge mig kött på benen i framtida beslut eller reflektioner över hur livet faktiskt kan te sig, framförallt hur glad man bör vara över allt som inte är skadligt som man faktiskt har; allt måste inte vara frid och fröjd eller underbart men när det flyter på okej, så att säga, så kanske jag kan uppskatta det mera nu. Vi får se.

"Introspektion är systematiskt observation av egna tankar, känslor, motiv osv." står det att läsa på Susning(punkt .se). Prem Rawat är en snubbe som jag råkat se på TV ibland, hålla föredrag och snacka om livets mening, blablabla. Och senaste gången jag såg det så lyssnade jag aktivt. Fan, snubben har ju rätt i allt han säger! Eller det har väl ingen, inte i allt, och allting är ju dessutom både relativt samt subjektivt men ändå - det intressserar mig så pass mycket, kanske jag bättre kan säga om det, att jag ärligt talat kanske till och med kan tänka mig betala för sådant Rawat själv säger egentligen inte är nytt utan alla har "kunskapen inom oss". Nu börjar det låta lite Platon-aktigt, faktiskt, själva filosofigrejerna den där snubben skrev ner et cetera, Platon alltså, tycker jag är dels intressant och ibland också jätteintressant, men oftast inte aplicerbart i livet. Inte i mitt. Eller va fan, nu vet jag knappt ens vad jag sitter och skriver.

Jag "introspekterar" jämt, nuförtiden i varje fall, men jag tror inte jag kan förstå andra människor bättre för det. Kanske det går i vissa fall men nu gör jag ju det för att förstå mig själv bättre. Det har måske varit en aktiv handling tidigare, det är det givetvis nu med men jag tänker inte lika mycket på det; det sker spontant och automatiskt. Denna dag kan faktiskt bli början på något nytt. JA! Nu bestämmer jag att det skall vara så, idag är idag!

Jag kan liksom inte ha fel.

Eller det kan jag? Jo, för idag kan vara en annan dag för dig den dag du läser det, om du läser det, för gör du inte det så är det konstigt att du antingen anser jag har fel eller också inte.


Eller?

Jag kan liksom ha fel.

Jag har bestämt mig för att tänka att om jag fått det jag haft rätt till redan från början, dvs. aktivitetsersättning sedan jag var 19 år gammal, så hade jag haft 3-5 tusen kronor över varje månad plus de försäkringspengar som jag istället levde för - alltså utan att ha yttermera inkomst - under ett års tid ungefär, vid 2002-2003; och jag hade säkert handlat mer alkohol, druckit mer, fått stor mage mycket tidigare än nu och antingen dött pga. alkoholförgiftning eller också tagit mitt liv i en fylla (den sista fyllan kan man ju säga, så jag hade ju slutat dricka om jag fått det jag haft rätt till).

Är inte det positivt tänkande?

Den jag inte är.
Eller vem jag inte är?

Klart det är en ständigt aktuell filosofisk fråga, "vem fan är jag?" det vill säga, men den passar mig mer än många andra skulle jag tro. Inte desto lättare att besvara - förutom med: jag är jag, ingen mer än jag är den jag är, och jag förändras hela tiden både fysiskt och mentalt, alltså egentligen på samma plan eftersom allting som finns måste vara fysiskt och mentala tillstånd beror på hur en liten fysisk del är belägen och konstruerad och reagerar med andra delar av sig självt.

Och jag låtsas vara någon som jag inte är. Jag låtsas att jag inte är lika begränsad som jag är. Jag låtsas att det bara är i fysiken jag är handikappad, så att säga, inte på det mentala planet. Men som jag alldeles nyss själv har hävdat så är det ju samma ting - alltså är jag skadad mentalt, eftersom allting som är måste vara fysiskt.

Ibland tror jag att jag har åstadkommit en massa bra tankar och så vidare, bara för jag tror att jag lyckats formulera och författa ett långt jäkla mejl till någon, som dessutom har längre livserfarenhet samt utbildning än vad jag har. Det är väldigt många som har det men när jag väl är klar med ett långt mejl, så känner jag mig glad och stolt och förstår inte riktigt att jag försökte imponera rent semantiskt även om jag själv många gånger mitt i hela skriveriet faktiskt kommit av mig, inte alla gånger, inte med alla brev, men ofta och i de allra flesta där jag inte skriver om exakt samma ämne precis hela tiden.

Det kan man säga att jag gör nu. Men man kan också säga att jag inte gör det nu. Jag tror att jag tänker väldigt mycket, men jag tror också att det är bra att göra så. Att ju längre tid jag koncentrerar mig på någonting, desto mindre gör jag det, även om jag tänker mycket hela tiden så skriver jag helt plötsligt istället om betande kor, till exempel. Jag kommer av mig och bryr mig inte så värst, eftersom det på något sätt är så som det är och att jag säkert blir förstådd ändå att alla som jag skriver till förstår och tänker på att jag har en fysisk hjärnskada som påverkar mitt mentala plan; kanske inte rent intellektuellt men vad jag gör av det goda jag emellanåt vet att jag faktiskt har i skallen.

Även om jag minns det, så kommer jag inte ihåg allt som jag precis skrev. Så är det nästan varje gång och jag får läsa igenom, kanske ändra, korrigera stavfel är en självklarhet för många men kanske inte att gång på gång läsa om hela sin text bara för att se så man inte fullständigt virrat bort sig själv mitt i någon mening, på grund av den hjärnskada som man låtsas att man inte har, för att man tror att man vet hur imponerande somliga ord och formuleringar kan verka vara - även om man inte tänker på att "man" är "jag" och att "alla andra" inte alls måste vara precis som "jag".

Nu erkänner jag mig ha blivit trött, tröttare än vad jag var från början, långt mer trött i hjärnan än vad jag annars kände mig först eftersom jag inte behövt koncentrera mig länge på uppgifter som kräver mer av min hjärna än att t.ex. försöka ligga still och somna om igen. Bara för jag lyckades skriva någonting som kan tolkas som ett mellanting mellan ett genialiskt utformat språkspel och ren rappakalja som någon eventuellt kan tänkas finna relativt humoristisk, så tror jag ändå - åter igen - att jag lyckats skriva någonting vettigt, värdefullt, intressant och lättläst. Men jag orkar inte läsa igenom det nu utan hoppas det innehåller någonting av värde för den jag skriver det till, nu återgår jag till att inte kunna sova sedan 05-tiden utan istället surfa runt på nätet samt dricka kaffe och eliminera de där sista resterna som faktiskt behöver sömn.

Jag verkar omedvetet ha ljugit ity att jag faktiskt läst igenom allting nu, och valde att lägga till några få meningar. Är det någonting jag ser som väldigt positivt i att sitta och skriva, är det att jag hinner reflektera över en hel del annat än det jag skriver också, ungefär som jag tidigare skrivit - att jag tappar koncentrationen. För någonstans i hjärnan så har jag fortfarande det jag egentligen behöver koncentrera mig mer på, i fokus. Samtidigt kan andra ting dyka upp och antingen helt hamna i fokus - eller också blandas med det övriga, det som kanske i många fall är så oändligt mycket viktigare. Men eftersom jag bryr mig mindre ju tröttare jag blir av att skriva och bry mig om vad jag skriver, desto mer skriver jag ändå - än blott de där få meningar jag sade att jag skulle skriva.

...jag verkar omedvetet ha ljugit - igen!


BY THE WAY: först nu, ca kvart i åtta på morgonen torsdagen den 10 januari 2008, kom jag underfund med att folk faktiskt har kommenterat ett par tidigare blogginlägg men att jag är tvungen att logga in för att godkänna dem. Jag kommer godkänna det mesta, kritik som beröm, men jag hoppas mer än vad jag tror på det senare. ;)