Att leva, inte dö, i nuet.
Det är inte alls lika lätt att leva i nuet som jag verkligen vill göra och försöka förklara för andra att jag gör - ty jag jämför oftare och oftare mitt nuvarande liv med det som har varit och det som kunde ha varit istället för det som faktiskt var. Sjäva resonemanget fallerar i minst två punkter: 1) det som har hänt har hänt, 2) det som faktiskt hänt hände på det sättet det hände, inte på något eller några andra sätt.
Fullständiga självklara grejer, alltså, en trebarnspappa i koma hade kunnat räkna ut detta med hjälp av att vakna till under ett par sekunder blott. Ändå gör jag detta misstag; jag saknar det jag hade och tänker hur det hade kunnat vara ännu bättre än det som varit.
Men jag har det ju faktiskt inte så jäkla dåligt nu heller, jag är på väg igen. Den största skillnaden mellan nu och då är att jag inte har egen lägenhet längre men får ett par tusen kronor mer att spendera varje månad; inte bara pga. reducerade bo-utgifter - så att säga - utan att Försäkringskassan ger mig ca 6300:- plus 93 % av min hyra (vilket näppeligen är mycket, särskilt jämfört med vad jag hade i hyra när jag hade min egen lägenhet, men ändå) varje månad. En läxa att lära är att ta tag i saker, inte bara anta att det är lönlöst, men mycket har dessvärre berott på att jag mer eller mindre förnekat i hur pass stor omsträckning jag egentligen har varit och fortfarande är handikappad, därmed också har rätt till en sådan ersättning som aktivitetsersättningen.
Ack, jag har behövt mer hjälp av andra än vad jag trott samt tillåtit mig själv att få. Jag har bara velat klara mig själv ... vilket jag också gör med hjälp av "förtidspensionering". Det kommer inte att ändra på allt som har varit, eller inte har varit, inte heller ger det mig en egen lägenhet bara för att jag saknar och tänker på hur bra jag ändå hade det med en egen lägenhet trots att jag inte hade lika mycket ut per månad som jag har nu, när jag äntligen sökt det jag inte ville eller förstod hur jag skulle söka förut när jag väl fick hem dessa handlingar. Istället vill jag gärna skylla på att socialförvaltningen eller arbetsförmedlingen skulle sett till att förstå att jag behövde hjälp att ansöka - inte bara anta att jag klarade läget själv bara för att jag ville samt trodde att jag kunde det.
Nåväl.
Allting blir till (förhoppningsvis värdefull) livserfarenhet till slut.
Förhoppningsvis tar det inte slut bara för man råkar ha fått ett par extrajobbiga, negativa erfarenheter också utan jag hoppas det kommer ge mig kött på benen i framtida beslut eller reflektioner över hur livet faktiskt kan te sig, framförallt hur glad man bör vara över allt som inte är skadligt som man faktiskt har; allt måste inte vara frid och fröjd eller underbart men när det flyter på okej, så att säga, så kanske jag kan uppskatta det mera nu. Vi får se.
