Master TJ

Tittade lite på Beck - Enslingen igår på TV4+. Har sett den flera gånger tidigare, men igår analyserade jag den mer än vanligt och tyckte mycket skådespeleri var uselt. Inte för jag själv klarat det bättre kanske, va, men det har inte med filmens skådespelares skådespeleri att göra trots allt.

Hur som helst: hur många gånger ser man nu inte avspärrningar på brottsplatser? Eller i varje fall mordplatser?
Inte lika ofta som det tycks verka vara i denne Beckfilm: en bil blir stulen vid en bensinmack, när polisen kommer dit sätts det upp avspärrningstejp. Ooookej ... det är SÅ vi gör i Sverige? Tycker annars gatorna är tomma på sådant - det korrelerar ingalunda med verkligheten.

Annars brukar jag gilla Beck men av någon anledning var skådespelarna sämre än vad jag väntat i  Beck - Enslingen.
Tycker fler än jag att röstdubbning och överdrivna ansiktsuttryck förekom?

Världens äldsta person är inte längre världens äldsta person, för hon är död. Men enligt Metro så är hon både fortfarande världens äldsta - dvs. inte död - samtidigt som hon är död. Jag begriper inte; men så står det ju: http://www.metro.se/se/article/tt/2008/11/27/usagammaldod/index.xml

Jag vet ärligt talat inte hur pass selektiv det går att vara när man läser nyheter, reportage osv. men detta var enligt mig lite väl selektivt snack. ...efter allt detta snack känner jag mig mogen att öppna en till öl; och visst skulle det vara lagom bekvämt att skylla detta på massmedia?

Rebecca Hedlund är kanske inte tant, beror på hur du själv vill definiera det, men hon är student och intresserad av vad som händer i samhället.

Väldigt intresserad, angående "ett antal intressanta blogginlägg. Bloggare som ifrågasatte religiositet." Vidare försöker Rebecca besvara frågan "Hur kan man tro på något man inte sett?" med att "Alla religiösa människor tror inte på sin religion för att de sett Gud."
Nej det är sant, men hur kan man tro på något man inte sett?

Skribenten till http://www.aftonbladet.se/punktse/natkronikan/article1399657.ab tycker inte vi har religionsfrihet, bland annat för att vi förömer nazismen medan man spärrar in tonåringar på psyket för de fått religiösa visioner. Jag har faktiskt aldrig hört talas om mängdinspärrning av folk som får visioner överhuvudtaget, faktiskt har jag inte ens kunskap om att folk brukar få det, och jag ser då inte Sverige - som för den delen knappast behöver vara det bästa landet - som ett land där vi spärrar in folk till höger och vänster. Hedlund listar upp några faktorer för varför krig startar, som religion, politik, pengar och maktbegär; ungefär som att få känner till detta men inte bara det utan hon undrar också vad den svenska arbetsmarknaden är om inte kvinnoförnedrande - och drar sedan paralleller med Islam.

Det slutar med att Rebecca Hedlund menar att man inte måste se något konkret genom att berätta för oss dumma att alla inte kan eller vill tro, alla får inte visioner, alla är inte uppväxta i en religiös familj och att religion är en del av historien. Förlåt mig, Rebecca, men det lär de flesta svenskar (och invandrare) oss säkert redan som små.

Skribenten menar att om man inte är konkret så kan man agera blott genom känsla. Men är inte religiösa en känsla som också har gett upphov till att det där, konkreta?
ÄSCH!
Jag känner för att ta en öl till nu.

Johanna Gimhed undrar på  http://www.aftonbladet.se/punktse/natkronikan/article1132363.ab  när människors inre tillåtelse att erkänna livet om lyckligt försvann. Hon har dessutom "länge funderat över varför allt som inte är perfekt inte kan ses som någonting att vara lycklig över. Varför så många människor går genom livet och hela tiden desperat försöker hitta lyckan i ett plastigt liv som inte existerar." Hon tycker inte om ordet "perfekt", undrar vad som egentligen är perfekt och vill ha bort det ordet från ordboken.

I Svenska Akademiens ordbok står det (bland annat): " fullständig, fulländad, fullkomlig, i detalj riktig, felfri; äv. allmännare: utmärkt; särsk.
[jfr motsv. anv. i eng.]"
I Nationalencyklopedins ordbok: "som har de bästa möjliga egenskaper i alla väsentliga avseenden".
Vi kan ju förmoda att det är den senare lexikaliska definition som Johanna menar.

Jaha, vad är väsentliga avseenden då? Gimhed menar att omgivningen nästan stöts ifrån och genast tycker det är obehagligt, "att se hur någon bara leker sig genom livet utan att känna till den svåra vägen, utan att kunna visa upp på ytan hur lycklig man är." Liksom jag håller Johanna Gimhed Dalai Lama hårt om hjärtat, själv har jag läst flera av hans böcker - därav bland annat "Lycka" - men håller ändå inte med riktigt, även om hon nämner Dalai Lama. Hon får en klump i magen varje gång hon stöter på andra som tänker och tycker att "lycka" är ett "tabubelagt ord, högst olämpligt att presentera som en del av ditt eget liv, så till vida att man inte är berömd, rik och vacker. Om man inte har allt och lite till." Jag får själv, må jag säga, också en klump i magen - men inte över hur folk kan ha egna åsikter angående ordet, utan hur folk kan ha egna åsikter över hur folk kan ha egna åsikter (angående ordet "lycka", t.ex.). Lite ironiskt, inte sant?

Okay! Johanna trivs i alla fall med att inte koppla ihop perfektion och lycka, och det tycker jag låter som väsentligt, för henne och alla andra som tycker så. Jag tycker själv också att jag trivs, att inte blanda in lycka med perfektion.

Jag har för mig Dalai Lama nämner lite om detta också; kanske blev det en inspiration för Johanna att hävda sig emot att folk kan blanda in orden och göra synonymer av dem. För mig är det inte synonymer i alla fall, men å andra sidan har jag kanske inte träffat lika mycket människor som tyckt till om lycka eller perfektion som vederbörande skribent har.

Slutligen hävdar hon att samhället påtvingar skam vid uttalandet av sitt eget öga värde, men att hon tror att alla kan vara lyckliga om man bara vågar gå emot detta. Själv tror jag lycka är ett val, och att omständigheterna både kan vara antingen goda eller dåliga för att lättare känna sig lycklig, men håller med Johanna om att alla säkert kan vara lyckliga. Däremot tror jag inte någon behöver gå emot någon eller någonting särskilt alls, utom sin egen begränsning. Människan har trots allt (menar jag själv åtminstone) en egen fri vilja.

 Jag skäms vid att säga att jag faktiskt inte kände till, att samhället inte tillåtit mig vara lycklig emellanåt...

Missar man en, kommer nästa åter. Någon gång, kanske först om två timmar men när man vet att bussarna inte går var tionde minut utan istället med cirka 1-2 timmars mellanrum så bör man väl ändå tycka att det vore rimligt att befinna sig i tid till bussen (som förvisso kan vara både för sen som för tidig emellanåt men säkert inte 15-20 minuter för tidig), även om det vore vinter, kallt, blåsigt och annars bara attans förbannat kasst...? Varför riskera att behöva stå ute ännu längre än om man gått dit 10-20 minuter före bussen skall vara på plats?

Inte den glada och roliga killen Fredrik på http://www.aftonbladet.se/punktse/natkronikan/article1133888.ab som skriver bus om bussar.

Fredrik Björn säger att han går mot bussen först när han inte har så mycket tid kvar innan den åker förbi hans hållplats. "Dumt", tänker kanske vissa, "det är väl inte meningen att man ska vara i tid för att bussen skall åka förbi". Björn "blir bara så less på att det inte kan förändras, att vi kan få fler busstider samt andra bussar som man kan åka med." Busschaufförerna är kanske likaså less på Björns kritik; "hade människorna bara tagit sig tid att vänta - i tid - vid hållplatserna så hade vi haft fler folk på bussen" - tänker måhända en sådan, en av busschaufförerna som arbetar med att köra de få bussar som kör "ute på landet" i tid till folk som bör stå och vänta vid hållplatsen.

Han undrar sedermera offentligt om det är "värt att bli krossad i små bitar av spärrdörrarna för att man försöker klämma sig in i sista sekunden innan tåget avgår mot nästa station" och tycker själv att det är onödigt att riskera sitt liv. Nåväl - jag instämmer - det är onödigt att riskera sitt liv istället för att "bara vänta några minuter, och så kommer ett nytt tåg som säkert har flera sittplatser än det tidigare, om det ändå går flera tåg om dagen". Den från början glade "Björnen" skulle vara glad om han var som jag, en stadsbo, som hade större möjligheter vad gäller tåg- och busskommunikationerna men får helt enkelt nöja sig med sin enda buss, som han säger. Han verkar dock inte sådär jättenöjd, det verkar synnerligen alldeles för jobbigt att befinna sig i tid vid busshållplatsen.

Istället missar han bussen och får vänta - på samma ställe han undvikt vänta 10-20 minuter på - i 1-2 timmar.

Länken http://www.aftonbladet.se/punktse/natkronikan/article1235469.ab leder (eller bör leda) till en artikel publicerad av Sanna Nordin den 13 november 2007, angående hur en ung kvinnas liv i dagens samhälle enligt en specifik ung kvinnas mening kan te sig att vara (alltså ur Fröken Nordins eget perspektiv).

Hon menar att "man som ung kvinna känner sig otillräcklig på massor av olika sätt." Det kan handla om "sätt" som också en 56-årig man på Regeringskansliet, till exempel, kan vara med om; t.ex. hård konkurrens bland tjejerna (fast i mannens fall män, men i somliga mäns fall kanske också kvinnor i och för sig) i samhället, som gör att man säkert kan ställa högre och högre krav på sig själv, beroende på hur man själv är som person. Eller enligt Sanna Nordin så är det ju så det är, i varje fall för unga kvinnor i dagens samhälle. "... vem som är snyggast, vem som har snyggast kläder, och vem som får mest uppmärksamhet." Hon delar upp tjejer i två kategorier; den "tjejen som söker sig till den som är mest populär för att hon då tror att hon kommer få mera status" och " tjejen som redan från första början bestämmer sig för att hata den tjej som får mest uppmärksamhet". Vidare menar hon att det är ett tydligt tecken på osäkerhet, att "det är ganska uppenbart att den sistnämnda tjejen känner en stor konkurrens och ett enormt hot mot sig själv. Nu måste hon tävla om uppmärksamheten i stället för att ta den som en självklarhet." Ok. Jag tycker själv inte det är väldigt uppenbart dock. Hon tror att dessa höga krav som hon säger finns bland dagens unga tjejer, "kan skapas genom hur killar förväntar sig att en tjej skall vara."  Nordin hävdar vidare att man, som tjej, bygger upp en extremt stor skönhetstävling inom sig själv. För det är "ofta killar förväntar sig att tjejer ska vara utmanande."Javisst, säkert kan det skapas genom det, säkert också hos killar genom hur tjejer förväntar sig killar skall vara, säkert också inte. Det är nog ingen sjukdom, inte alla tjejer eller killar - unga som äldre - beter sig så framtvingande slentrianmässigt åt?

Nåväl! Hon "påstår absolut inte att det är sähär jämt" ... "men i många fall är det så". Är det så, Sanna, är det verkligen så i många fall? Sandra Nordin har varit flitig nog att undersöka saken - tydligen, åtminstone om man får tro vad hon skriver på sin subjektivt färgade åsiktstyckande blogg - som jag tycker är rätt så detaljerande emellanåt, som om taget direkt ur någon verklig persons eget liv...

Som liten pojke har jag högst sannolikt också reagerat liknande, så som den unga kvinnan beskriver unga kvinnors beteenden och liv i samhället. Som tonåring och vuxen kan jag väl också reagerat liknande, även om inte alltid, så åtminstone någon gång. Det är sannolikt att det är en högst individuell fallenhet som varierar mellan olika personer; och jag vågar också påstå att det varierar mellan kvinnor unga som äldre, mellan Sanna Nordin och Anna Söder, mellan Olle Pelle Pettersson och vem som annan som helst bara för att nämna en (ung?) mans namn också.

Men Sanna tycker sig kunna ha en tid för när unga kvinnor får dessa krav ställda på sig - kanske från killar, vad vet jag, inte tror jag alls att killar går omkring och vill se tjejerna i klassen klädda med urringningar och så vidare men vad vet jag; Sanna Nordin förvånas tyvärr inte längre av att höra två 12-åriga tjejer sitta och prata om att de måste banta.

Är livet för denna unga kvinna verkligen som hon själv beskriver det, så visst tror jag nog att det kan vara jobbigt att jobba som en ung kvinna, eftersom man då - tydligen - måste vara på ett visst sätt. Kanske inte jämt, men i många fall?

Är det verkligen som Sanna Nordin säger, så har ju vi barnarbete i Sverige...

Anna Calleberg har skrivit en blogg på Aftonbladet som heter "Det är insidan som räknas":
http://www.aftonbladet.se/punktse/natkronikan/article1235570.ab

Bilden av en söt, ung dam - med ett välspacklat ansikte - visar sig högst upp på sidan som skribent. Ärligt talat är förmodligen leendet det stora skälet till att ingalunda tro hennes ansikte blivit misshandlat, med tanke på den blå färgen runt ögonen, de "nästan kraftigt uppsvullna" kinderna och de blodröda läpparna. Munnen ser dock måhända normala ut, även om lite väl glänsande.

Jag vill inte kritisera men tycker då inte det är tal om att tala om hur mycket det är insidan som räknas, om man verkligen behöver visa världen hur mycket utsida man kan ha att visa utåt. Och själva texten? Verkar inte precis verka handla om något slags moraliserande överhuvudtaget, så att säga, eller att det är synd att världen är på väg åt ... tja; något slags håll - överhuvudtaget.

Istället ter det sig nästan som om skribenten ger sig på en s.k. "väns" agerande, som hon således inte själv trivs med: "Jag har en god vännina som har blivit obsessed. Obsessed med mode, odsessed med kläder och obsessed med bantningstips. Det enda hon ser när hon skyndar upp för rulltrapporna i tunnelbanan är reklamplakaten med snygga kläder på. Det enda hon ser inne på Pressbyrån är modemagasinen. Hon kan helt enkelt inte få nog.

Efter våra shoppingrundor är det annorlunda. Så fort vi kommer hem drar hon upp Elle-tidningen som hon lagt sina sista slantar på. Leendet är bredare än någonsin när hon sakta öppnat tidningen."

...hon, hon, hon, hon, hon, hon, sina; jag är ingen expert inom psykoanalys men kan tro vad en Freudian sagt angående "vem det egentingen är som är obsessed, och av vad eller vem". Men även om jag inte läst psykologi mer än på gymnasiet (och kanske lite till på min rena fritid) så är jag väl själv inte så mot idén att skribenten antingen är kär i sin omtalade polare, är väldigt avundsjuk på henne av någon anledning, förtränger sitt eget sätt att vara och samtidigt trancenderar detta till sin vän eller vad fanken som helst, egentligen, med tanke på att textens kontext ingalunda påvisar mycket "det är insidan som räknas"-tänkande utöver att någon inte trivs med någons beteende som gäller någonting som således inte intresserar vederbörande.

"Visst är mode kul i lagom dos, men låt oss hålla det inom rimliga mängder. Det får inte ta över vad som verkligen är viktigt här i livet." Vilka är "vi"? Exakt hur mycket är "inom rimliga mängder", och vad är det "som verkligen är viktigt här i livet"? "jag vill inte att modevärlden tar över den riktiga världen bara för att alla helt plötsligt tror att de är Kate Moss den andre." Vad i helskotta har Kate Moss med dsaken att göra? Och, hur i Kapten Haddoks sjösjuka sjörövare kan någon värld (möjligen med undantag av Internet) ta över den enda som är reell, den enda som finns: den riktiga? ...vad handlar det här om, egentligen? Varför förstöra ett ansikte på detta sätt när du själv pläderar för att det är insidan som räknas?

Anna avslutar trots allt med en mening jag håller fullständigt med om: "Klychan stämmer forfarande, mer än någonsin; det är faktiskt insidan som räknas!"

2007-nov-27 @ 21:03