Master TJ

Jag är mycket nöjd med Windows Vista, även om XP och 2000 var helt perfekta - om man bara vet hur man tar reda på saker som eventuellt blir problem, särkilt med tanke på bakåtkompabilitet etc. Ända sedan 15 års ålder ungefär så har jag varit i daglig kontakt med minst en PC. På tal om "PC": http://www.youtube.com/watch?v=-dteEdFf-y0&NR=1

Den där snubben är långt mer erfarenhet än mig vad gäller datorer, just denna tyckte jag dock var exceptionellt rolig där i början med Crazy Frog men han har tydligen mycket jag kan titta på; att jag inte känt till honom förut? Nåväl! Mitt datorkunnande kommer helt enkelt expanderas lite mer tack vare den hjälp han har. Och 2 monitorer samtidigt - på samma OS - har jag provat förut, det kommer jag nog försöka satsa på igen, faktiskt, men inte nödvändigtvis med en Laptop vilket har varit anledningen till att jag liksom haft 2 monitorer samtidigt, om man räknar en Laptop till det alltså. Mac har jag bara precis rört och hjälpte en dejt med hennes dator; tack vare att hennes Internet fungerade och jag vet hur man letar information om det mesta. Information ... ja, vad är det? Fick en tanke när jag torkade mig efter duschen för en kvart sen, om just ordet "information". Vad är information? Vi lever i ett informationssamhälle och mitt intresse framför allt gäller faktiskt just mest nu, i min situation vid liv. Jag älskar Internet, sitter där dygnet runt. Det kommer prägla mitt liv, från några år tillbaks - då jag fick kabeluppkoppling - till den dag jag dör. Finns det ett liv efter detta och kan man använda Internet där/då också så kommer jag fortsätta till den dag som inte finns; slutet alltså. Ja om nu inte slutet helt enkelt existerar, vilket faktiskt är mest sannolikt, rimligt, logiskt osv.

Mina bloggar innehåller som vanligt, mestadel, en massa dräbbel om mycket olika entiteter samtidigt, och det behöver inte ens vara något som stämmer eller som passar dig som läser nu, ändå läser du. Du är intresserad, eller ... tja; jag kan ju hoppas du blir det av någonting jag skriver för annars skriver jag det i praktiken för mig själv. Det är väl också en slags hjälp, ity att jag som vanligt i framtiden kommer att checka out vad jag har skrivit flera år tillbaks i tiden - och ibland så minns jag också det precis som igår. Mitt minne är lite speciellt, på grund av olyckan som gjorde mig handikappad. Men det ska inte handla om att jag inte kan springa eller att mina kognitionsfunktioner har försämrats, även om också hjärnor lyckas repareras mer eller mindre; utan det handlar om allt eller inget eller om inget är något så är det en del av allt så jag skulle egentligen ha skrivit "allt och inget". Men nu så är "allt" jävligt mycket, knappast kommer jag ha med ens hälften av allt. Men det är inte inget jag skriver heller, så det handlar om allt eller inte inget utan blandat shit.

Jag fantiserar om att faktiskt kunna leva ett perfekt liv; genom att tänka mig att allt som tidigare skett först och främst blir livserfarenheter, som man emellanåt lär sig något av eller åtminstone kan försöka se tillbaks på utan att må riktigt dåligt. Och hur är då ett perfekt liv för mig? Att inte må dåligt, I guess, att då och då ha roligt, att klara dagen adekvat om man nu kan säga så. Jag sade det icke, ty jak hava skrefvet det! Lite lust att läsa Platon får man också här i livet. Här i livet? Det är ju nu det! Jag har massor med böcker att läsa, både sådana som jag läst förr, sådana jag läst korta utdrag ur men inte hela, sådana jag inte läst har jag också - sen har vi Internet. Det roliga med nätet är att man liksom mer aktivt ibland söker upp det man vill läsa, ibland vet man inte om man vill läsa det förrän man kanske av en slump funnit det.

Så vad handlar bloggen om, egentligen?
Ja du, det kan man undra, förmodligen skiter du i varför du undrar om du undrar men du kanske inte gör det. Min Samsung-mobil piper, batteriet är snart slut - tycker den - men ofta så piper den i flera timmar medan jag väntar på - just denna gång - att lägga märke till tidpunkten då den släcker sig själv (otroligt att de faktiskt kämpat med att telefoner utan batterikraft kvar i alla fall ska kunna släcka av sig själva, och det med en 2-3 sekunder lång trudelutt). När jag ser tillbaks på just denna text så märker jag hur ofta jag använder olika skiljetecken, i stil med kommateringar, semikommateringar, tankesträck med mera. Jag tänker även på att jag minns att jag brukat förkortningarna "osv." och "etc." redan i denna text så då använder jag synonymer för att låtsas att jag så småningom blir riktigt bra på att författa texter som inte bara handlar om eller-heter och allt vad det heter, eller vad det heter.

Till slut vill jag bara utfärda en skål, för även om jag inser att det innebär att jag dricker starköl igen och förmodligen är alkoholiserad så tycker jag faktiskt att jag tycker om livet - och att jag började göra det "på riktigt" först idag. Givetvis är det synd om mig som råkat ut för än det ena, än det andra, men det är alltid synd om folk, livet handlar inte bara om mig. Eller, faktiskt, det är just det det gör ... för jag är jag och ingen annan så mitt liv handlar bara om mig; även om folk slår på mig om jag säger att livet inte handlar om dem alls.

Idag, eller förmodligen redan igår, var nog början på något nytt i mitt liv - som som sagt bara handlar om mig. Som som som zoomzoom! Va!? Äh, inget. Allt annat också, kanske. Tänk att jag skriver mycket skit ibland, om inte hela tiden? Det är inte upp till mig att avgöra detta, även om nu allting faktiskt bara kan handla om mig, jueh. Varför!? En fråga som kanske dök upp efter du läst "början på nåt". Eller "något", ursäkta mig då, föriheeelvete - får inte också språkpolisaspiranter skriva mängder med massa fel jämt nästan alltid hela tiden kanske?

Jag har bara 465 st. inlägg i Lunars dagbok, nu mera kallas det blogg - lunarblogg. Givetklartvis^TM inte alltid dom jag har skrivit särskilt långt respektive vettiga saker men det är en hel del. Ska se om jag pallar spara vartenda inlägg som HTML eller annat slags dokument. Har en hårddisk där jag sparat kanske 100, kanske 200, kanske fler, kanske mindre. Minns inte. Har ännu ej fixat så jag kan komma åt hårddisken, som är till laptop, dvs. inte alls lika lätt som vanliga gamla, hederliga IDE 3,5" eller måhända SATA. Nä, det är till laptop, vilket jag saknar resurser till för tillfället. Eller det har jag alltid saknat - förutom när strömadaptern till min HP Pavilion inte var sönder. Idag funderar jag på om jag ska handla ny adapter eller bara en omkopplare för att komma åt hårddisken; det enda jag verkligen vill komma åt. Datorn är väl inte slö för det men man behöver ett externt tangentbord om man vill använda den smidigt, efter jag spillde öl över det 2-3 dagar efter köp (vilket ingalunda ingick i garantin och försäkringar är oturligt nog aldrig något jag skaffar). Hmm - säger du det, Thomas? Fan vad alla bryr sig! "Intresse" är nyckelordet. (PS: jag vill ha egen bostad igen och försöka sluta dricka starköl, starkvin, starksprit et cetera!)

Och du?
Jag måste memorera betydelserna av ord som "trackback" om jag nu ska sätta igång och blogga lite mer - bli mer synlig på det lokala planet. På denna planet. På Internet. Nä, jag lirar faktiskt inte WoW, inte ens CS. Alltså jag lirar inget av dem nu, inget annat spel heller, och jag har inte lirat dem förut. Ultima Online tyckte jag om ett tag men sen kom jag på mig själv göra en jävla massa annat ingenting speciellt så jag slutade lira det. Det verkar som jag skriver och surfar mycket mer än vad jag spelar, även om jag kan göra det ockå då och då. Men sällan online-lir.

Min framtid vill jag ska innehålla PC, Internet och mer skriveri från min sida. Detta är bara början, men inte på dygnet för det tar slut enligt svensk tid om 3 timmar. Eller den tar ju inte helt slut men du förstår faktiskt, inte är du väl dum?

"Introspektion är systematiskt observation av egna tankar, känslor, motiv osv." står det att läsa på Susning(punkt .se). Prem Rawat är en snubbe som jag råkat se på TV ibland, hålla föredrag och snacka om livets mening, blablabla. Och senaste gången jag såg det så lyssnade jag aktivt. Fan, snubben har ju rätt i allt han säger! Eller det har väl ingen, inte i allt, och allting är ju dessutom både relativt samt subjektivt men ändå - det intressserar mig så pass mycket, kanske jag bättre kan säga om det, att jag ärligt talat kanske till och med kan tänka mig betala för sådant Rawat själv säger egentligen inte är nytt utan alla har "kunskapen inom oss". Nu börjar det låta lite Platon-aktigt, faktiskt, själva filosofigrejerna den där snubben skrev ner et cetera, Platon alltså, tycker jag är dels intressant och ibland också jätteintressant, men oftast inte aplicerbart i livet. Inte i mitt. Eller va fan, nu vet jag knappt ens vad jag sitter och skriver.

Jag "introspekterar" jämt, nuförtiden i varje fall, men jag tror inte jag kan förstå andra människor bättre för det. Kanske det går i vissa fall men nu gör jag ju det för att förstå mig själv bättre. Det har måske varit en aktiv handling tidigare, det är det givetvis nu med men jag tänker inte lika mycket på det; det sker spontant och automatiskt. Denna dag kan faktiskt bli början på något nytt. JA! Nu bestämmer jag att det skall vara så, idag är idag!

Jag kan liksom inte ha fel.

Eller det kan jag? Jo, för idag kan vara en annan dag för dig den dag du läser det, om du läser det, för gör du inte det så är det konstigt att du antingen anser jag har fel eller också inte.


Eller?

Jag kan liksom ha fel.

Denna gång handlar det om att jag ska ut och möta någon om 10 minuter. Potatisen grillas väl klart till dess. Kul va?

Cacacaaacccaaaaaaaarpe diem!

Det där skrev jag igår kväll. Senare hade jag trots allt fått i mig en massa öl som förstärkte en slags sorg jag fick inombords, vilket så småningom fick mig börja gråta. Jag vet inte vad jag grät över, men det var väl någonting min hjärna fick för sig att jag behövde göra. Alkohol är egentligen bara skit - och den har kontroll över min kemi. Tills jag spyr, då kan jag helt enkelt inte dricka mer; långt mindre får jag särskilt stor lust att fortsätta dricka då. Det måste inte vara många öl jag druckit eller mycket sprit, det är olika från ett tillfälle till annat. Jag förstår nu varför Antabus kan fungera - jag har bara inte känt att jag är så pass beroende att jag måste få Antabus.

Någon på Internet har fått för sig att DJ Quicksilver är ravemusik. Fast, spelar man det på ett rave så blir det ju det. =D ...själv ser jag det som underlig, mästerlig techno som ibland är riktigt avslappnande att lyssna till.

Och MIN IDIOT!
Visst stör jag mig på att inte ha fått hjälp att fylla i blanketterna för aktivitetsersättning förrän sommaren 2007, och därför inte ofta ha haft råd att handla grejer till datorer eller nya datorer eller större skärm en den 14 " jag hade flera år tills jag tog mig råd att köpa en på 17, men jag stör mig ännu mer på att då helt enkelt inte ha letat upp begagnade prylar - t.ex. på blocket eller via tradera! Jag har nog haft för svårt att lita på att folk inte försöker lura mig, ändå har jag liksom låtits blivit lurad både av min syster och den där vänlige inneboenden Peter. Peter R. kan vi kalla honom för, alright? Han står fortfarande skriven på den adress min avlidne vän Tony Karlsson bodde på, honom lyckades Peter R. också lura vad jag har förstått. Det hjälpte inte att T.K. knarkade han med; ja, som Peter R. Hade jag vetat att Peter R. knarkade så hade jag helt säkert inte låtit honom bo hos mig. Men men, det är mycket jag kan störa mig på nu i efterhand! Tur man ibland lär sig av sina misstag - får se om jag lärt mig ett skit nu'rå.

Givetvis tänker jag skriva mer nonsens, men först detta: jag har bara nyligen börjat tänka datorer i namn som "Dell", "HP", "Acer" et cetera. Före dess så var det bara "Pentium 1", "Celeron" och "AMD". Och idag får man sällan med installations-CD till Windows, jag vill man ska få det och jag vill man ska kunna handla med XP till också - inte bara Vista. Jag gillar Vista va, men XP duger perfekt som det är + att eventuella kompatibilitetsproblem lättare kan undvikas - hittills, jag menar allt går att fixa och det finns säkert många extrakunniga PC-nördar (jag räknar mig inte som sån även om jag kanske är PC-nörd iaf.) som fixar biffen varenda gång utan att råkolla diverse PC-nördforum osv. Jag har varit i kontakt med Dell, HP och Acer, både stationärt och bärbart och jag måste säga att jag gillar HP bäst även om det är själva datorn i sig som borde spela roll. Jag minns en tid då allt var piratkopierat och man fick ominstallera Windows 95 resp. 98 flera gånger i halvåret i alla fall, och DOS-miljö var något man föredrog generellt vad gäller spel. Sen kom Windows 2000, NT-baserat, min första kontakt med ett stabilt Windows. Sen kom XP som är ett perfekt O/S, bara man inte klantar till sig och inte riktigt vet vad man inte bör göra, osv. Ja sen finns det klart idioter som skapar virus/masker/trojaner såsom Sasser och MyDoom, båda fick jag men även om jag hade piratkopierat Windows så fungerade Windows Update på den tiden och de fixade ju snabbt en lösning, givetvis blev man bara mer och mer försiktig och varsam över att ha en fungerande brandvägg installerat före man tog nätverkskabeln i nätverksingången.

Detta inlägg handlar visst om allt men ändå ingenting.

Och det är sökbart på bl.a. Google.
Jag minns en tid då jag bara sökte via Altavista.
Or - did I? Kommer nog ändå inte ihåg men jag kände inte till Google förrän en polare berättade att det fanns. Kanske inte svårt att förstå ändå ... men ändå.

Sök efter "allt eller inget" imorgon i varje fall så torde mitt inlägg dyka upp (via Blogg.se då'rå).

Jag har bestämt mig för att tänka att om jag fått det jag haft rätt till redan från början, dvs. aktivitetsersättning sedan jag var 19 år gammal, så hade jag haft 3-5 tusen kronor över varje månad plus de försäkringspengar som jag istället levde för - alltså utan att ha yttermera inkomst - under ett års tid ungefär, vid 2002-2003; och jag hade säkert handlat mer alkohol, druckit mer, fått stor mage mycket tidigare än nu och antingen dött pga. alkoholförgiftning eller också tagit mitt liv i en fylla (den sista fyllan kan man ju säga, så jag hade ju slutat dricka om jag fått det jag haft rätt till).

Är inte det positivt tänkande?

Jag sitter och tittar/lyssnar på ett sänt SVT-program ur Uppdrag granskning september 2007 som handlar om telefonförsäljning. Och jag känner igen själva bluffen. Jag jobbade väldigt kort, kanske 1 ½ vecka, på ett företag i Helsingborg inte så långt från var jag bodde - och lurade "kunder" genom att ringa runt till olika företag och påstå att vi då inom kort skulle ha besök i just deras områden, var fan det än var den man ringde bodde, och att vi hade redan nu tillfället att sälja billig belysning till dem.

Jag fick till slut en kund som "skrev på ett muntligt avtal" om försäljning av ett antal paket lampor, säkert inte hur billigt som helst men det var ju bland annat vad som stod i säljmanus som jag kanske inte följde ordagrant men som jag inte undvek ifrån. Jag minns att jag tyckte lite synd om den jag sålde saker till, för han lät så trevlig och jag gillar att ha kontakt med människor, men inte förrän då jag sålt första gången samt råkat ringa någon ett par samtal efteråt som kritiserade det jag sade - som var från manus - så tänkte jag till. Efter en fem-tio minuters begrundande så gick jag in till sälj(ar?)chefen, som var/är yngre än jag samt sade sig ha börjat just som säljare men skött allt detta som jag pysslade med så bra att han idag är chef, och sa att detta är inget för mig, jag säger upp mig. "Du kommer inte lyckats inom försäljning om du inte gör som jag säger", sa han på ett vänligare vis än vad det låter som här, men även om jag fattade att man kan tjäna pengar på att ljuga för folk så hade jag moral nog att inte fortsätta med sånt. (Sannolikt visste jag redan om att allt jag/vi sa inte var sanning men reagerade inte på det förrän efter första försäljningen.)

Fast jag hade inte skrivit på någonting ännu så egentligen var jag väl en slags praktikant, på prov, på utbildning eller vad fan som helst; så ingen lön fick jag heller men jag var egentligen glad för det för ju mer betalt jag fått - om jag fått betalt - desto mer hade jag sålt, desto fler stackare hade jag totalljugit för via telefon, desto fler hade jag alltså blåst. Nu har programmet jag ser på kommit till en punkt då jag hör att det är olagligt att ljuga i en försäljning så nu vet jag säkert att de jävlarna är olagliga och rekryterar folk, bland annat mig ett par dagar, för att vara olagliga.

Kanske ska jag mejla Uppdrag Granskning-redaktionen med min story men just nu kommer jag inte ens på företagets namn, även om jag lätt känt igen det om jag råkat se det igen. Det är jag säker på, jag känner till (vissa av) minnets begränsningar men också möjligheter. Fast de har kanske helt enkelt gått i konkurs - med vinst till chefen/cheferna...

Fast jag sålde inga telefoner, trots jag var telefonsäljare.
För en telefonsäljare säljer inte nödvändingtvis samma som telefonförsäljaren.


Hade folk bara läst min blogg så kanske jag någon gång gjort något för någon.

Jag hade alltså rätt till att få aktivitetsersättning redan som 19-åring, då jag blev påkörd september samma år jag fyllde det - eftersom min arbetsförmåga blev varaktigt nedsatt. Istället har jag levt på diverse bidrag, mestadel socialbidrag. Ingen har riktigt förklarat detta för mig, jag minns däremot att min dåvarande socialsekreterare på våren 2002, skickade hem blanketer om aktivitetsersättning samt bostadstillägg för pensionärer till mig. Det var dock inget jag direkt fick något grepp om, jag skyller på att jag hade (och fortfarande har) en svårdefinierad hjärnskada som jag mer eller mindre förnekat kan ha spelat någon roll. Det är först på senare 2-3 år ungefär som jag faktiskt börjat erkänna för mig själv att jag har en hjärnskada som bland annat gör att jag inte orkar fullända saker alla gånger utan helt tvärt skiter i exempelvis att fråga efter ytterligare hjälp för saker jag inte riktigt vet vad de kan ge mig för hjälp. Till exempel aktivitetsersättning + bostadstillägg. Jag minns att jag försökte kolla upp hur lukrativ lösning det varit men fastnade med tron att jag inte skulle få ut mer pengar med det. Men det skulle jag. Dubbelt så mycket; och jag hade näppeligen behövt att leva för mina försäkringspengar - jag hade kunnat köpa precis vad jag ville, och betalt hyra med en skälig inkomst. Så mycket med den ersättningen. Lönt att få 150 000 i ersättning för en skada när man tvingades leva för dem som om man erhöll bistånd av staten? En sak är säker: jag har åtminstone lärt mig spara.

Man kan också försöka se det positivt, så att säga, genom att antaga att ju mer pengar jag haft desto mer skit hade jag handlat - inte minst alkoholhaltiga drycker. Jag har ändå druckit rätt ofta även när jag erhöll socialbidrag; inte fan är det nödvändigheter precis. Jag hade således måhända ha varit död nu - jag kanske hade söpit ihjäl mig själv. Svårt att veta - jag kunde ju också ha mått mycket bättre, köpt vettiga saker, inte behövt oroa mig för räkningar var och varannan månad osv. Antingen eller, eller något annat. Antingen eller, eller alltså, låter väl hur vettigt som helst?

Den router jag köpte idag är av precis samma märke som den jag köpte i höstas men som inte fungerade och som jag ännu inte pallat lämna in för reparation (garantin gäller fortfarande jueh) fungerar hur bra som helst. Det är så HÄR snabbt och lätt som det skulle gått redan när jag köpte den första! ...men nä, den skulle givetvis vara trasig. Kunde jag ju faktiskt ha bytt för länge sen men mitt i alltihop så flyttade jag in hos Lina och det blev mindre bekvämt att behöva fara hit och dit för att hämta och lämna grejer; och idag när jag har aktivitetsersättning så känns 399:- för en ny router faktiskt inte särskilt dyrt. Jag vet ju hur man sparar på annat, liksom, det är värre med tanken på att jag kunde haft det mycket bättre under många års tid. Det är inget man kan göra någonting åt, jag vet, det är ett av de s.k. 10 misstagen som beskrivs i boken "De tio dummaste misstagen klyftiga personer gör". Fast det är inte så jäkla enkelt att låta bli att tänka på det alltid...

Den jag inte är.
Eller vem jag inte är?

Klart det är en ständigt aktuell filosofisk fråga, "vem fan är jag?" det vill säga, men den passar mig mer än många andra skulle jag tro. Inte desto lättare att besvara - förutom med: jag är jag, ingen mer än jag är den jag är, och jag förändras hela tiden både fysiskt och mentalt, alltså egentligen på samma plan eftersom allting som finns måste vara fysiskt och mentala tillstånd beror på hur en liten fysisk del är belägen och konstruerad och reagerar med andra delar av sig självt.

Och jag låtsas vara någon som jag inte är. Jag låtsas att jag inte är lika begränsad som jag är. Jag låtsas att det bara är i fysiken jag är handikappad, så att säga, inte på det mentala planet. Men som jag alldeles nyss själv har hävdat så är det ju samma ting - alltså är jag skadad mentalt, eftersom allting som är måste vara fysiskt.

Ibland tror jag att jag har åstadkommit en massa bra tankar och så vidare, bara för jag tror att jag lyckats formulera och författa ett långt jäkla mejl till någon, som dessutom har längre livserfarenhet samt utbildning än vad jag har. Det är väldigt många som har det men när jag väl är klar med ett långt mejl, så känner jag mig glad och stolt och förstår inte riktigt att jag försökte imponera rent semantiskt även om jag själv många gånger mitt i hela skriveriet faktiskt kommit av mig, inte alla gånger, inte med alla brev, men ofta och i de allra flesta där jag inte skriver om exakt samma ämne precis hela tiden.

Det kan man säga att jag gör nu. Men man kan också säga att jag inte gör det nu. Jag tror att jag tänker väldigt mycket, men jag tror också att det är bra att göra så. Att ju längre tid jag koncentrerar mig på någonting, desto mindre gör jag det, även om jag tänker mycket hela tiden så skriver jag helt plötsligt istället om betande kor, till exempel. Jag kommer av mig och bryr mig inte så värst, eftersom det på något sätt är så som det är och att jag säkert blir förstådd ändå att alla som jag skriver till förstår och tänker på att jag har en fysisk hjärnskada som påverkar mitt mentala plan; kanske inte rent intellektuellt men vad jag gör av det goda jag emellanåt vet att jag faktiskt har i skallen.

Även om jag minns det, så kommer jag inte ihåg allt som jag precis skrev. Så är det nästan varje gång och jag får läsa igenom, kanske ändra, korrigera stavfel är en självklarhet för många men kanske inte att gång på gång läsa om hela sin text bara för att se så man inte fullständigt virrat bort sig själv mitt i någon mening, på grund av den hjärnskada som man låtsas att man inte har, för att man tror att man vet hur imponerande somliga ord och formuleringar kan verka vara - även om man inte tänker på att "man" är "jag" och att "alla andra" inte alls måste vara precis som "jag".

Nu erkänner jag mig ha blivit trött, tröttare än vad jag var från början, långt mer trött i hjärnan än vad jag annars kände mig först eftersom jag inte behövt koncentrera mig länge på uppgifter som kräver mer av min hjärna än att t.ex. försöka ligga still och somna om igen. Bara för jag lyckades skriva någonting som kan tolkas som ett mellanting mellan ett genialiskt utformat språkspel och ren rappakalja som någon eventuellt kan tänkas finna relativt humoristisk, så tror jag ändå - åter igen - att jag lyckats skriva någonting vettigt, värdefullt, intressant och lättläst. Men jag orkar inte läsa igenom det nu utan hoppas det innehåller någonting av värde för den jag skriver det till, nu återgår jag till att inte kunna sova sedan 05-tiden utan istället surfa runt på nätet samt dricka kaffe och eliminera de där sista resterna som faktiskt behöver sömn.

Jag verkar omedvetet ha ljugit ity att jag faktiskt läst igenom allting nu, och valde att lägga till några få meningar. Är det någonting jag ser som väldigt positivt i att sitta och skriva, är det att jag hinner reflektera över en hel del annat än det jag skriver också, ungefär som jag tidigare skrivit - att jag tappar koncentrationen. För någonstans i hjärnan så har jag fortfarande det jag egentligen behöver koncentrera mig mer på, i fokus. Samtidigt kan andra ting dyka upp och antingen helt hamna i fokus - eller också blandas med det övriga, det som kanske i många fall är så oändligt mycket viktigare. Men eftersom jag bryr mig mindre ju tröttare jag blir av att skriva och bry mig om vad jag skriver, desto mer skriver jag ändå - än blott de där få meningar jag sade att jag skulle skriva.

...jag verkar omedvetet ha ljugit - igen!


BY THE WAY: först nu, ca kvart i åtta på morgonen torsdagen den 10 januari 2008, kom jag underfund med att folk faktiskt har kommenterat ett par tidigare blogginlägg men att jag är tvungen att logga in för att godkänna dem. Jag kommer godkänna det mesta, kritik som beröm, men jag hoppas mer än vad jag tror på det senare. ;)