Master TJ

Den jag inte är.
Eller vem jag inte är?

Klart det är en ständigt aktuell filosofisk fråga, "vem fan är jag?" det vill säga, men den passar mig mer än många andra skulle jag tro. Inte desto lättare att besvara - förutom med: jag är jag, ingen mer än jag är den jag är, och jag förändras hela tiden både fysiskt och mentalt, alltså egentligen på samma plan eftersom allting som finns måste vara fysiskt och mentala tillstånd beror på hur en liten fysisk del är belägen och konstruerad och reagerar med andra delar av sig självt.

Och jag låtsas vara någon som jag inte är. Jag låtsas att jag inte är lika begränsad som jag är. Jag låtsas att det bara är i fysiken jag är handikappad, så att säga, inte på det mentala planet. Men som jag alldeles nyss själv har hävdat så är det ju samma ting - alltså är jag skadad mentalt, eftersom allting som är måste vara fysiskt.

Ibland tror jag att jag har åstadkommit en massa bra tankar och så vidare, bara för jag tror att jag lyckats formulera och författa ett långt jäkla mejl till någon, som dessutom har längre livserfarenhet samt utbildning än vad jag har. Det är väldigt många som har det men när jag väl är klar med ett långt mejl, så känner jag mig glad och stolt och förstår inte riktigt att jag försökte imponera rent semantiskt även om jag själv många gånger mitt i hela skriveriet faktiskt kommit av mig, inte alla gånger, inte med alla brev, men ofta och i de allra flesta där jag inte skriver om exakt samma ämne precis hela tiden.

Det kan man säga att jag gör nu. Men man kan också säga att jag inte gör det nu. Jag tror att jag tänker väldigt mycket, men jag tror också att det är bra att göra så. Att ju längre tid jag koncentrerar mig på någonting, desto mindre gör jag det, även om jag tänker mycket hela tiden så skriver jag helt plötsligt istället om betande kor, till exempel. Jag kommer av mig och bryr mig inte så värst, eftersom det på något sätt är så som det är och att jag säkert blir förstådd ändå att alla som jag skriver till förstår och tänker på att jag har en fysisk hjärnskada som påverkar mitt mentala plan; kanske inte rent intellektuellt men vad jag gör av det goda jag emellanåt vet att jag faktiskt har i skallen.

Även om jag minns det, så kommer jag inte ihåg allt som jag precis skrev. Så är det nästan varje gång och jag får läsa igenom, kanske ändra, korrigera stavfel är en självklarhet för många men kanske inte att gång på gång läsa om hela sin text bara för att se så man inte fullständigt virrat bort sig själv mitt i någon mening, på grund av den hjärnskada som man låtsas att man inte har, för att man tror att man vet hur imponerande somliga ord och formuleringar kan verka vara - även om man inte tänker på att "man" är "jag" och att "alla andra" inte alls måste vara precis som "jag".

Nu erkänner jag mig ha blivit trött, tröttare än vad jag var från början, långt mer trött i hjärnan än vad jag annars kände mig först eftersom jag inte behövt koncentrera mig länge på uppgifter som kräver mer av min hjärna än att t.ex. försöka ligga still och somna om igen. Bara för jag lyckades skriva någonting som kan tolkas som ett mellanting mellan ett genialiskt utformat språkspel och ren rappakalja som någon eventuellt kan tänkas finna relativt humoristisk, så tror jag ändå - åter igen - att jag lyckats skriva någonting vettigt, värdefullt, intressant och lättläst. Men jag orkar inte läsa igenom det nu utan hoppas det innehåller någonting av värde för den jag skriver det till, nu återgår jag till att inte kunna sova sedan 05-tiden utan istället surfa runt på nätet samt dricka kaffe och eliminera de där sista resterna som faktiskt behöver sömn.

Jag verkar omedvetet ha ljugit ity att jag faktiskt läst igenom allting nu, och valde att lägga till några få meningar. Är det någonting jag ser som väldigt positivt i att sitta och skriva, är det att jag hinner reflektera över en hel del annat än det jag skriver också, ungefär som jag tidigare skrivit - att jag tappar koncentrationen. För någonstans i hjärnan så har jag fortfarande det jag egentligen behöver koncentrera mig mer på, i fokus. Samtidigt kan andra ting dyka upp och antingen helt hamna i fokus - eller också blandas med det övriga, det som kanske i många fall är så oändligt mycket viktigare. Men eftersom jag bryr mig mindre ju tröttare jag blir av att skriva och bry mig om vad jag skriver, desto mer skriver jag ändå - än blott de där få meningar jag sade att jag skulle skriva.

...jag verkar omedvetet ha ljugit - igen!


BY THE WAY: först nu, ca kvart i åtta på morgonen torsdagen den 10 januari 2008, kom jag underfund med att folk faktiskt har kommenterat ett par tidigare blogginlägg men att jag är tvungen att logga in för att godkänna dem. Jag kommer godkänna det mesta, kritik som beröm, men jag hoppas mer än vad jag tror på det senare. ;)