(Vardags-)backup på sitt liv
Nu har jag något att skriva om. Någonting har fått min gamla laptops hårddisk, som varit inkopplad i en USB-adapter till min stationära, att krascha. Jag gissar på att den dumma grejen inte stängdes av helt före jag stängde datorn inatt. Jag brukar inte stänga av datorn helt - men just inatt så gjorde jag detta. "Typiskt", säger man kanske ibland, men det är inte alls typiskt för det har inte hänt när jag stängt ner min dator (ens någon av de andra som jag har eller dem jag tidigare haft, vilket varit en hel del) förut. Det är bara för att det känns som att det är typiskt att bara för man alldeles nyligen tänkt göra backup på den, men inte gjorde det i tid, så är det en högre makt som ser till att min hårddisk av ren fucking slump slash otur tappar partitionen; eller vad fan den gjort!
Just nu håller min ("nya") laptop att söka igenom hårddisken efter förlorade filer/ kluster eftersom den åtminstone fortfarande fungerar på så sätt att den har ström och datorerna hittar den. Det är bara det att datorerna inte hittar något fungerande filsystem. Det verkar som att programmet (freeware is da shiat!) jag använder för att söka efter förlorat skit faktiskt hittar en massa - men jag vet inte huruvida jag kan återställa allt - eller åtminstone något - förrän den är klar. Sånt där tar tid.
Och tid det tog. Fel hittades, men hårddisken verkar ha räddningsbara filer kvar. Bara det att efter en viss tid - kanske en särskild s.k. "kluster" - så stannar hårddisken kvar och jobbar på detta ställe och det känns inte lönt att låta datorn fortsätta försöka arbeta med att söka vidare. Så nu har jag kopplat ur den och in i min stationära (varför vet bara gudarna - och de finns inte ens...). Allt jag hade på den gamla hårddisken som jag verkligen vill behålla är en massa gamla minnen i form av dagböcker och konversationsloggar från MSN. Resten kan jag fixa igen, även om det är jobbigt och jag inte precis behöver allt. Fast shit ... just det, jag skulle ju bränna en skiva med alla "filosofiska rummet" på. Äldre avsnitt än dem som går att hitta via webben idag, bland annat. Men det gjorde jag aldrig.
Typiskt...
Nåväl! Jag har faktiskt tänkt att "detta är något att lära sig utav". Jag har lite minneskomplikationer, kan man säga, då mitt episodiska minne kanske inte riktigt fungerar som de flesta andras - vilket beror på de hjärnskador jag har. Ja, jag har skador i hjärnan efter jag blev påkörd av en bil 1997 vars förare smet och inte kommit fram än. Detta är något jag förnekat så länge, jag har liksom tänkt att jag fan inte är kass i huvet; jag kan banne mig tänka! Och det kan jag. Och jag kommer ihåg saker. Och jag kan skriva "och" på en dator. Och så vidare. Mitt minne fungerar däremot som en slags ... film. Det är dumt att detta inte har utretts särskilt mycket på mig - men tja, jag antar att läkare och samhället i övrigt faktiskt har andra saker för sig.
Men mer om minnet i ett framtida inlägg, idag ska jag fortsätta försöka återställa iaf något av det jag förlorat på den hårddisk som krashade igår och går det inte bra idag så formaterar jag skiten (om det går) och ironiskt nog använder den som en backup-hårddisk.
Medelst datorn kan jag notera specifika tidpunkter i mitt liv då endera ting skett, vilket jag näppeligen är i bruk till vanligen ity att jag har en hjärnskada. På grund av mitt knepiga minne, som ingen har undersökt utöver standardneuropsykologisk test, utan jag har själv fått räkna ut och gissa mig fram till hur jag själv fungerar - eller inte fungerar - jämfört med många andra. Fast det går ju aldrig att veta hur någon som helst annan tänker, känner eller fungerar; jag är ju alltid bara jag.
